Kommunen behöver inga nya lagar för att styra laddinfrastrukturen. Planmonopolet, gatumarken och de egna fastigheterna räcker långt – om de används med en plan. Börja med en inventering av kommunens egna byggnader inför 2027 och en lokal laddinfrastrukturplan – och låt planeringen ligga hos kommunen och driften hos den som är specialiserad på den.
Kommunen saknar ett formellt uppdrag för laddinfrastruktur – men har ett verktyg som ofta förbises: planmonopolet. Så kan kommunen använda översiktsplan, detaljplan, gatumark och sina egna fastigheter för att påverka var och hur laddningen byggs ut.
Planmonopolet innebär att kommunen har det avgörande ansvaret för hur gator och platsmark ska användas. Därmed avgör kommunens planering i stor utsträckning var laddning kan få plats.
"Kommunen har planmonopol inom den fysiska planeringen, vilket innebär att den har det avgörande ansvaret för planeringen av hur gator och platsmark ska [användas]."
Så beskriver Energimyndigheten kommunens roll i slutrapporten Effektivare stöd för laddinfrastruktur (ER 2025:36). Kommunerna ansvarar också för den lokala energiplaneringen, där laddinfrastrukturens effektbehov är en viktig del.
Energimyndigheten konstaterar samtidigt att kommunerna saknar ett formellt uppdrag för laddinfrastruktur. Utan krav på långsiktig planering finns en risk för stora skillnader mellan kommuner – "inte på grund av varierande behov, utan beroende på resurser, prioriteringar och kompetens".
Skillnaderna syns redan. Enligt M Sveriges jämförelse från mars 2026 har laddkapaciteten i 89 kommuner inte hängt med ökningen av laddbara bilar, och i 25 kommuner har utbyggnaden stått still eller minskat jämfört med 2025.
Verktygen finns alltså redan. Frågan är om kommunen använder dem – och om den har resurser att göra det. Kommunen behöver inte själv bygga upp kompetens för installation, drift, debitering och support. Den delen kan läggas på en laddoperatör, medan kommunen behåller det som bara kommunen kan göra: planeringen. Läs mer om hur kommunen kan erbjuda laddning utan att finansiera och drifta den själv.
Energimyndigheten rekommenderar att kommunerna tar fram lokala laddinfrastrukturplaner som en del av energi- och transportplaneringen. Planerna bör innehålla behovsanalyser, prioriterade platser och strategier för att stödja elektrifieringen. Det är där kommunens lokalkännedom gör störst skillnad.
Kommunen behöver inte börja från noll. Energimyndigheten samlar vägledningar om laddinfrastruktur för kommuner, bland annat SKR:s metodstöd Laddyrinten. Regeringen har dessutom gett samtliga länsstyrelser i uppdrag att ta fram regionala handlingsplaner för elektrifiering – i Jämtlands län beskrivs kommunerna där ha "en nyckelroll i elektrifieringen". Den lokala planen får större genomslag om den hänger ihop med länets.
I en detaljplan bestämmer kommunen hur allmänna platser ska användas och utformas, och den får bestämma kraven på utrymme för parkering. Det gör detaljplanen till ett bra tillfälle att planera var laddning ska få plats.
Laddning kräver dock sällan en ny plan. Enligt SKR kan laddinfrastruktur ofta etableras utan att översikts- eller detaljplanen ändras. En planändring kan behövas för större anläggningar, eller när snabbladdning kräver nya nätstationer eller förstärkt elnät.
Många som bor i flerbostadshus saknar egen parkeringsplats. För dem kan laddning på gatan vara enda alternativet. Transportstyrelsen konstaterade 2024 att "den lagstiftning vi har är tillräcklig för att kommunerna ska kunna anordna laddplatser på allmän platsmark". Ett fordon på en laddplats är ett parkerat fordon, så kommunen kan bestämma tidsbegränsning, avgift eller andra villkor för parkering på laddplatsen.
"Laddning i hemmet är inte en produkt. Det är infrastruktur", sa ChargeNodes vd Annika Abraham i panelen om hemmaladdning i Almedalen 2026. Samma synsätt gäller på gatan: för den som saknar egen parkeringsplats kan kommunens planering vara det som avgör om det finns laddning nära hemmet.
Som markägare kan kommunen upplåta mark för laddstationer. Som byggherre och fastighetsägare kan den bygga ut mer laddning i egna lokaler än minimikraven kräver.
Planmonopolet ger inte kommunen rätt att ställa egna tekniska krav på andras byggnader. Kommunen får inte ställa andra krav på byggnadsverks tekniska egenskaper än vad som följer av plan- och bygglagen och Boverkets föreskrifter – så kallade särkrav. Laddkraven är just sådana tekniska egenskapskrav.
Enligt Boverkets vägledning om särkrav ska förbudet förhindra att kommunerna använder planmonopolet för att få den enskilde att acceptera krav och kostnader som går längre än vad lagstiftaren anser nödvändigt. Det gäller i detaljplaner och bygglov, men också i exploateringsavtal och markanvisningar som görs för att genomföra en detaljplan. Krav som ställs ändå är utan verkan.
Det finns två undantag:
Planmonopolet handlar alltså mindre om att ställa krav på andra och mer om att planera rätt: var laddning ska finnas, var marken räcker och hur effektbehovet ska mötas – och om att gå före i kommunens egna byggnader.
Här blir laddinfrastrukturen ett konkret och tidsbundet åtagande för kommunen. Kommunala lokalbyggnader – till exempel förvaltningsbyggnader, skolor eller sporthallar med parkering – omfattas av Boverkets retroaktiva krav precis som privata lokalbyggnader:
Laddpunkter som installeras för 2027-kravet räknas med i 2033-kravet. Den kommun som väljer laddpunkter redan nu slipper alltså göra om arbetet – och får laddning som anställda, besökare och kommunens egna fordon kan använda direkt.
För kommunen är det första steget en inventering: hur många av kommunens lokalbyggnader har fler än 20 parkeringsplatser i byggnaden, och vilka hyrs av kommunen? Läs mer om vad det kostar att inte vara redo för kraven 2027.
Vi är Sveriges största laddoperatör med över 70 000 laddpunkter i drift. Kommunen planerar – vi installerar, driftar och supportar. Vi hjälper kommuner på två sätt:
Vi sköter projektering, installation, drift och support inhouse, och vår laddtjänst är hårdvaruoberoende.
Kontakta oss för ett kostnadsfritt rådgivningsmöte.
Har kommunen ansvar för laddinfrastruktur?
Inte formellt. Enligt Energimyndigheten saknar kommunerna ett formellt uppdrag, men har ändå en viktig roll genom planmonopolet och den lokala energiplaneringen.
Kan kommunen kräva fler laddpunkter i en detaljplan?
Nej. Kommunen får inte ställa egna krav på byggnaders tekniska egenskaper utöver plan- och bygglagen och Boverkets föreskrifter – varken i detaljplan, exploateringsavtal eller markanvisning som hör till en detaljplan. Undantagen är när kommunen själv är byggherre, eller upplåter egen mark med till exempel tomträtt.
Behöver kommunen ändra detaljplanen för att bygga laddning?
Oftast inte. Enligt SKR kan laddinfrastruktur ofta etableras utan planändring. Det kan krävas för större anläggningar eller när snabbladdning kräver nya nätstationer eller förstärkt elnät.
Får kommunen anordna laddplatser på gatan?
Ja. Enligt Transportstyrelsen räcker dagens lagstiftning för att kommuner ska kunna anordna laddplatser på allmän platsmark. Kommunen kan sätta tidsbegränsning, avgift eller andra villkor för parkering på laddplatsen.
Gäller Boverkets laddkrav för kommunens egna byggnader?
Ja. Kommunala lokalbyggnader omfattas av de retroaktiva kraven från 2025 och 2027. Från 2033 tillkommer krav på kabeldragning för lokalbyggnader som ägs eller nyttjas av offentliga organ.
Vad bör en lokal laddinfrastrukturplan innehålla?
Enligt Energimyndigheten bör den innehålla behovsanalyser, prioriterade platser och strategier för att stödja elektrifieringen. Den bör vara en del av kommunens energi- och transportplanering.
Charge Node Europe AB
Neongatan 4B
431 53 Molndal
